Vet ni vad?

Vänner är bullshit. Jag har spenderat min första sommar någonsin med bara familjen, och so far so good. Klart jag varit helt jävla olycklig någon gång, men en sommar i sverige hade gjort mig olyckligare. Stor del, pga vänner. Och att få träffa sin*/sina farmor*, farbröder, fastrar, moster*, deras alla hundra barn som finns har givit mig så mycket lycka. Att få besöka min bror gav mig så mycket, jag har äntligen insett att jag har växt upp. Jag är inte samma människa som när allt hände.. När dom frågade mig om jag skulle tillbaka hit fler gånger sa jag nej, rakt av nej. Men nu på senare tid har jag faktiskt övervägt det. Jag har inte insett hur mycket jag kommer sakna mina kusiner, mina ems och anhs/chis, min släkt helt enkelt. Hela min släkt, jag vill inte hem. Inte överhuvudtaget, hur lamt det än är ibland så kan jag inte tänka mig en bättre sommar. Jag är så långt ifrån allt drama och alla problem att jag inte ens fattar de själv. Jag är år ifrån vad jag brukade kalla vänner, så varför bryr jag mig ens?

Så vitt jag vet så har jag inget annat än min prins att komma hem till.

I wanted you

I want someone who won’t care that I hate wearing shoes, that I’m incapable of sitting still, that I can’t grasp the concept of cleaning, and I refuse to be ladylike. Someone who realizes that half the decisions I make are usually ones I regret, and I have the right to overreact at any given moment. I want someone who knows how completely insane I am, and wouldn’t want me any other way.